Några ord om förbindelserna till Möja i gångna tider.

Ingen vet förstås, när och hur de första Möjaborna tog sig till och från sin ö. Men skriftliga källor nämner ön både på 1300-talet (den berömda Valdermar Seirs seglingsbeskrivning) och på 1400-talet (jordehandlingar för Sankta Klara kloster), så det fanns säkert livliga förbindelser redan under medeltiden. Man måste förstås ta sig fram på egen köl, seglade och rodde,   och som de fiskare de var så gjorde Möjaborna detta med lätthet. Det var möjligen lika naturligt att färdas österut som till fastlandet i väster. Språkforskare har föreslagit, att själva namnet på ön har estniskt ursprung, det estniska ordet 'mägi' betyder just 'berg', precis som kyrkbyn på ön heter på svenska. Man kan förutsätta, att handelsförbindelserna med fisk och spannmål gick både åt väster och öster. Några nationsgränser som hindrade kände man inte till.

Från 1500-talet har bevarats   tullhandlingar från Stora Sjötullen (vid Blockhusudden på Djurgården), Lilla Sjötullen (i Djurgårdsbrunnskanalen, ja, faktiskt!) och Vintertullen, som låg på Söder nere vid Hammarby Sjö.

Skärgårdsborna använde sig förstås av de två förra passagerna, när de kom i båt. Den senare var avsedd för dem som kom med häst och släde via Baggensfjärden, Stäket, Duvnäsviken, Kolbotten, Järlasjön och sedan sneddade över Hammarby Sjö. Märk, att man fick betala tull för sina varor för att få sälja dem i städerna, precis som vissa politiska partier vill återinföra i våra dagar, när det gäller biltrafiken!

Så där höll man på under århundraden. Jobbigt att ro till stan, säger folk i dag. Men jag tror inte det var så farligt. Min mormor, som var uppväxt på Husarn (Husarö, står det på sjökortet), berättade om stadsresor av det slaget, som hon gjort på 1890-talet. Men ungdomarna hade nog också rätt skojigt på vägen, och man tävlade med andra båtar, så vart det lite spännande.

Den första reguljära ångbåten till Möja var s/s "Blidö", och det var 1881. Möjaborna kallade den "Kniven". Den hade svart skrov och en liten kort överbyggnad över mellandäck, med insvängda sidor, för stabilitetens skull. På övre däck fanns bara styrhytt och skeppsbåt. Akterdäcket var öppet efter tidens sed men skyddades av ett kanvastak.

Flera andra båtar gick under några år till Möja, t.ex. "Tenö" och "Serla", som båda tillhörde Waxholmsbolaget. Men Möjaborna var missnöjda med trafiken. 1886 startade därför handlar Fredriksson i Berg ett eget rederi och köpte en liten ångare som hette "Fahle Bure" men som döptes om till "Skärgården". Den var egentligen en bogserbåt och hade märkligt nog dubbla ångmaskiner och dubbla propellrar. Man kan tycka, att det var mycket djärvt av en ny- inflyttad skärgårdsbo - han hade kommit från Åland - att starta rederi på det fattiga Möja. Och tyvärr gick det inte i mer än två somrar, sen sjönk båten en vinter på Södra varvet, och den var inte ens slutbetald....

     Ett med waxholmsbolaget konkurrerande rederi   satte vid sekelskiftet 1900   den nybyggda "Prins Gustaf"   i trafik till Möja. Det var ett fartyg, som vann allas gillande! Mormor talade ännu på 1950-talet om "Prinsen" med uppskattning.