SeaCab Historia gångna tider...2

Det förtjänar att nämnas, att ännu ett Möjarederi såg dagens ljus 1947, då de s.k. sjöbussarna byggdes. Karlbergarna i Långvik var intressenter. Sjöbussarna var stora motorbåtar i mahogny, kapabla att gå i 18 knop. "Möja" var den som gick till ön med samma namn. Efter bara ett par år köptes de av W-bolaget, lönsamheten var för dålig.

Tiden 1952 till 1968 sköttes Möjatrafiken av Wallenbergsägda SÅA (Stockholms Ångslups Aktiebolag) och bussbolaget BSBV (Busstrafiken Stockholm-Björknäs-Värmdö). SÅA hade flera gamla slupar, som så småningom konverterades till motordrift. "Angantyr" var ordinarie Möjabåt. Påsken 1953 åkte vi med den, då den fortfarande var ångdriven. En enkel strålkondensor i skorstenen fick den att tuffa nästan som ett ånglok! "Kung Wasa" gick sommartid, både från stan och från Kalvsvik. BSBV hade tre nybyggda motorfartyg: "Grisslan", "Ejdern" och "Skraken", målade i bolagets gula färg! Flera av SÅA:s båtar var gamla och maskinsvaga. En gång 1966 tog det mig 11 timmar att åka till Möja med s/s "Valkyrian" (nuvarande "Drottningholm"). Is var det visserligen, men "Angantyr" hade dagen innan bara behövt 5 timmar för samma resa! Men ibland kändes det hedersamt att få åka med Wallenberg: när man gjorde lumpen och åkte i uniform, betalte man två kronor mot ordinarie biljettprisets elva! Wallenberg ville uppmuntra dem som var i Kronans tjänst!


TIDTABELL	HISTORIK	BÅTAR	KONTAKT	Frågor
Gångna tider - Episod 1	Gångna tider - Episod 2
Fortsättning sidan 2 Möjaborna kom igen med ett nytt eget rederi: 1903 köpte man en mälarbåt, som döptes till "Skärgården", och den ersattes 1905 av en ångare, som tidigare hetat "Wermdö" och nu också fick heta "Skärgården". Slutligen satsade man på ett nybygge: från Motala verkstad anlände 1907 den fina "Skärgården", som nog anses som mycket lyckad och vacker. Denna båt hade från början helsvart skorsten. Men 1912 gav Möjaborna upp och sålde sitt fina fartyg till Waxholmsbolaget, som lät honom (båten är ju "han" på Möja!) gå kvar på traden till 1919. Vintertid från 1910 var det "Sandhamns Express" (nuvarande "Norrskär") som kunde bryta is och också bröt Möjas vinterisolering. Från 1919 till 1929 gick "Waxholm I" i Möjatrafik, en båt, som var i största laget, kan man tycka, åtminstone vintertid. 1929 till 1950 var "Kanholmen" ordinarie sommarmöjabåt. Och sommaren 1951 var det "Roslagen" ända fram till den märkliga förlisningen vid Ytterö 30 augusti 1951. Vår familj hade åkt in från Möja med samma båt någon vecka tidigare. (Fortsättning i högerspalten sedan nedre vänstra.)		Det förtjänar att nämnas, att ännu ett Möjarederi såg dagens ljus 1947, då de s.k. sjöbussarna byggdes. Karlbergarna i Långvik var intressenter. Sjöbussarna var stora motorbåtar i mahogny, kapabla att gå i 18 knop. "Möja" var den som gick till ön med samma namn. Efter bara ett par år köptes de av W-bolaget, lönsamheten var för dålig. Tiden 1952 till 1968 sköttes Möjatrafiken av Wallenbergsägda SÅA (Stockholms Ångslups Aktiebolag) och bussbolaget BSBV (Busstrafiken Stockholm-Björknäs-Värmdö). SÅA hade flera gamla slupar, som så småningom konverterades till motordrift. "Angantyr" var ordinarie Möjabåt. Påsken 1953 åkte vi med den, då den fortfarande var ångdriven. En enkel strålkondensor i skorstenen fick den att tuffa nästan som ett ånglok! "Kung Wasa" gick sommartid, både från stan och från Kalvsvik. BSBV hade tre nybyggda motorfartyg: "Grisslan", "Ejdern" och "Skraken", målade i bolagets gula färg! Flera av SÅA:s båtar var gamla och maskinsvaga. En gång 1966 tog det mig 11 timmar att åka till Möja med s/s "Valkyrian" (nuvarande "Drottningholm"). Is var det visserligen, men "Angantyr" hade dagen innan bara behövt 5 timmar för samma resa! Men ibland kändes det hedersamt att få åka med Wallenberg: när man gjorde lumpen och åkte i uniform, betalte man två kronor mot ordinarie biljettprisets elva! Wallenberg ville uppmuntra dem som var i Kronans tjänst!

På sextiotalet tillkom en Möjabaserad sjötaxi: Kurt Ohlsson i Stackängen köpte då "Hemta", som snabbt blev ett mycket omtyckt komplement till det tyngre tonnaget. Så kom Waxholmsbolaget tillbaka. S/s "Storskär" var sommarbåt, men de sista åren fartyget gick i reguljär trafik till Möja så skedde det bara på fredagskvällarna. M/s "Skarpö" vart vinterbåten framför andra. Och så är man nästan framme i nutiden, med de fula transportredskapen "Waxholm I" och "II", "Vindöga" och "Solöga". Positivt är att av alla nybyggda snabbåtar så fick Möjaresenärerna alltid någon! Nu är det så många förbindelser till Möja varje dag, att man har svårt att uppbåda samma intresse för någon särskild Möjabåt som man tidigare hade. I gamla tider var det en stor händelse i byn, när båten från stan kom till bryggan. Den som bodde nära ångbåtsbryggan hade perfekt koll på vilka som steg i land! Så är det inte längre, på gott och ont. Men trafiken är lika viktig som den alltid varit, för Möjaborna och för "stadsborna".		Bilden nedan visar två Möjabåtar i s.k. vattenlinjemodeller (skala 1:200). Till vänster den första ångbåten "Blidö", till höger den kända "Waxholm I", bekant från den visa skådespelaren Fridolf Rudin sjöng om fartyget i komedin "Pojkarna på Storholmen" från 1930 eller 1931. Fast så vitt jag kan se, så sitter han och sjunger ombord i "Kanholmen"! I det föregående har vi sett, att Möjaborna många gånger gett sig på rederiverksamhet, trots att det så här efteråt måste betraktas som ganska djärvt, när man med små ekonomiska resurser gjorde stora investeringar i båtar och fartyg.
		Tillbaka		Fortsättning

2009 - REDshop.se